Ibis 25 – Nostalgi A

Gunnar Bäckman, Hanna Hjortell, Rita Lukkarinen, Eero Murtomäki, Pauli Nurminen, Katja Tuovinen

Nostalgi a

Osana Galleria Ibiksen 25-vuotisjuhlavuotta avaamme näyttelyn joka kostuu perustajajäsenten Gunnar Bäckmanin, Hanna Hjortellin, Rita Lukkarisen, Eero Murtomäen, Pauli Nurmisen ja Katja Tuovisen valokuvateoksista.

Som en del av Galleri Ibis 25-års jubilem har vi äran att ställa ut bilder av galleriets grundare Gunnar Bäckman, Hanna Hjortell, Rita Lukkarinen, Eero Murtomäki, Pauli Nurminen och Katja Tuovinen.


IBIS 25 | WE HAVE A DREAM

IBIS 25 | WE HAVE A DREAM

– OM MOD, MEDMÄNSKLIGHET OCH MÄNNISKANS RÄTTIGHETER

– ROHKEUDESTA, IHMISYYDESTÄ JA IHMISEN OIKEUKSISTA

Hur mycket stryk är du beredd att ta för dina och andras rättigheter? En del människor är beredda att riskera livet för sina rättigheter och sina drömmar.

WE HAVE A DREAM är ingen berättelse om helgon eller superhjältar, här är ingen ofelbar. Utställningen lyfter individer som en gång lämnat sin trygghetszon och gått ut för att skapa förändring.

WE HAVE A DREAM är en utställning som består av ett hundratal porträtt och tillhörande berättelser. Initiativtagarna Albert Wiking och Oscar Edlund har samlat röster från hela världen, röster som berättar om engagemang mot orättvisor och att det faktiskt är möjligt att göra skillnad.

Över etthundra aktivister, fredspristagare, artister, författare och politiker har valt att medverka i WE HAVE A DREAM för att inspirera andra att förverkliga sina drömmar och visioner. Okända ungdomar som Ida Engblom och Abbas Ahmadi står sida vid sida med bland andra Dalai Lama, Malala Yousafzai, Ai Weiwei, Pussy Riot, Greta Thunberg och Patti Smith. Alla röster lika mycket värda.

Malala Yousafzai, sköts i huvudet för att hon kämpade för flickors rätt till utbildning i Pakistan. Hon fick Nobels fredspris för sin kamp. För Ida Engblom blev skolgången en mardröm fylld av mobbning och rädsla. Ida brinner för att hjälpa både de som mobbas och de som mobbar. Ida och Malala har båda en dröm och är beredda att stå upp för sin övertygelse.

Kuinka paljon olet valmis saamaan selkääsi omiesi ja toisten oikeuksien puolesta? Osa ihmisistä on valmis riskeeraamaan elämänsä oikeuksiensa ja unelmiensa puolesta.

WE HAVE A DREAM ei ole kertomus pyhimyksistä tai supersankareista, kukaan täällä ei ole erehtymätön. Näyttely nostaa esille henkilöitä, jotka ovat joskus astuneet mukavuusalueensa ulkopuolelle tehdäkseen muutoksen.

WE HAVE A DREAM on näyttely, joka koostuu noin sadasta muotokuvasta ja niihin kuuluvista kertomuksista. Aloitteentekijät Albert Wiking ja Oscar Edlund ovat keränneet kertomuksia maailmasta, kertomuksia jotka kertovat sitoutumisesta epäoikeudenmukaisuutta vastaan ja siitä, että on todellakin mahdollista vaikuttaa asioihin.

Yli sata aktivistia, rauhanpalkinnonsaajaa, artistia, kirjailijaa ja poliitikkoa on halunnut olla mukana WE HAVE A DREAMissa innostaakseen muita unelmien ja visioiden toteuttamiseen. Tuntemattomat nuoret, kuten Ida Engblom ja Abbas Ahmadi esiintyvät teoksessa rinnakkain muun muassa Dalai-laman, Malala Yousafzain, Ai Weiwein, Pussy Riotin, Greta Thunbergin ja Patti Smithin kanssa. Jokaisen ääni on yhtä arvokas.

Malala Yousafzaita ammuttiin päähän hänen taistellessaan tyttöjen koulunkäyntioikeuden puolesta Pakistanissa. Hän sai Nobelin rauhanpalkinnon taistelustaan. Ruotsissa Ida Engblomin koulutiestä tuli kiusaamisen ja pelon täyteinen painajainen. Ida haluaa auttaa sekä kiusattavia että kiusaajia. Idalla ja Malalalla on kummallakin unelma, ja he ovat valmiita puolustamaan vakaumustaan.

Med utställningen firas Fotogalleri Ibis 25-års jubileum. Utställningen fortsätter också i stadsmiljön, på Vasa torg visas ytterligare 48 porträtt. Utställningen har producerats av We Have a Dream AB, i samarbete med Studio Olsson & Per AB, Fotogalleri Ibis och Vasa Stads museer, samt Visit Vasa.

Näyttely juhlistaa 25 vuotta täyttävää Valokuvayhdistys Ibis ry:tä. Näyttely jatkuu kaupunkitilassa: Vaasan torilla on esillä vielä 48 muotokuvaa lisää. Näyttelyn on tuottanut We Have a Dream AB, yhteistyössä Studio Olsson & Per AB, Valokuvayhdistys Ibiksen ja Vaasan kaupungin museoiden sekä Visit Vaasan kanssa. 


Tack! Kiitos!


Juha Vakkilainen – Peippojen suonissa virtaa dinosaurusten veri

Peippojen suonissa virtaa dinosaurusten veri

Erilaiset elämänmuodot jatkuvat kaikkiin suuntiin: eteen ja taakse, joka suuntaan sivuille. Elämä yltää puunlatvojen yläpuolella suriseviin sääskiin ja vielä niitäkin ylemmäs aina avaruuden rajalla leijuvaan siitepölyyn saakka. Humuskerroksen pohjaa tonkivien karhukaisten alapuolelta elokehä sukeltaa syvälle kallion uumeniin, paikkaan, jossa bakteerit ja arkeonit elävät ikuisessa pimeydessään.

Myös kadonneet lajit ovat läsnä. Niiden perimä uinuu ympärillä kuhisevassa elämässä valmiina sopeutumaan muuttuviin oloihin. Peippojen suonissa virtaa dinosaurusten veri.

Metsän jokainen osa on yhteydessä toisiinsa ja toisistaan riippuvainen. Metsän silmät näkevät kaiken, kaikista suunnista samanaikaisesti. Nyt metsä on tulessa. Sen uumenissa, syvällä metsän muistissa, dinosaurukset heräävät.

I bofinkens ådror flödar dinosauriernas blod

Kameran är ett redskap men vilken jag be- rör landskapet. Fotografiet är ett spår som blir kvar av beröringen. Oavsett hurudant fotografiet är, är det ett bevismaterial över mitt möte med naturen.

I möten återföds världen. Möten utmanar oss att tänka och att vara på ett annat sätt. Möten kallar oss att öppna oss mot andra och uppmuntrar oss att kasta oss i dialog.

Juha Vakkilainen pohtii valokuvissaan inhimillisen ja ei-inhimillisen keskinäisiä kohtaamisia. Vakkilainen luottaa mustavalkofilmin todistusvoimaan: Olipa kuva minkälainen tahansa, on se jälki kameran edessä olleesta – jälki kohtaamisesta luonnon kanssa.

Kohtaamisissa maailma syntyy uudelleen. Kohtaaminen haastaa ajattelemaan ja olemaan toisin. Se kutsuu avautumaan kohti toista ja rohkaisee heittäytymään dialogiin tämän kanssa.

Juha Vakkilainen on valmistunut kuvataiteilijaksi Turun Taideakatemiasta ja taiteen maisteriksi Taideteollisesta korkeakoulusta (nykyisin Aalto-yliopisto).

Näyttelyä on tukenut Suomen Kulttuurirahaston Etelä-Pohjanmaan rahasto.


Mari Riikonen – Muuntumia | Ändringar

Muuntumia

Kuvissa näkyy luontoa, kuitenkin jollain tavalla eri vinkkelissä tai vinksahtaneena. Heijastuneet maisemat ovat tuttuja outoudessaan. Väreilevä ja muuntuva pinta erottaa vedenalaisen ja veden päällisen tilan toisistaan, mutta joskus nämä tilat limittyvät keskenään luoden uusia maailmoita. Eri elementtien välisten rajapintojen kosketuskohta on kuin portti muihin muuntuneihin ulottuvuuksiin. Vain ohut kalvo, eräänlainen välitila, erottaa meidät jostain tuntemattomasta ja kiehtovasta. Fyysisten tilojen lisäksi välitilat ovat mielentiloja, joissa heijastukset viittaavat itsetutkiskeluun.

Näyttely herättelee olemaan läsnä tässä hetkessä, käymään vuoropuhelua ympäristön kanssa sekä aistimaan avoimemmin ja herkemmin. Pieniä ihmeitä ja hämmästelyn aiheita löytyy arjen ympäristöistä, ja ne saattavat avata portteja uusille ajatuskuvioille. Ollaan keskeneräisellä matkalla, joka ei ole alussa eikä lopussa, eikä välttämättä tiedetä edes, missä kohtaa polkua ollaan menossa. Teosten äärellä voidaan olla myös perillä, ja rauhoittua kuuntelemaan hiljaisuutta sanojen välillä.

Ändringar

Bilderna visar naturen, men på något sätt i en annan vinkel eller på ett tokigt sätt. De reflekterade landskapen är bekanta i sin egendomlighet. En pulserande och föränderlig yta skiljer utrymmen under vatten och ovan vatten från varandra, men ibland överlappar dessa utrymmen och skapar nya världar och krafter. Kontaktpunkten för gränssnitten mellan olika element är som en port till andra dimensioner. Endast en tunn film, ett slags mellanrum, skiljer oss från något okänt och fascinerande. Förutom fysiska tillstånd är mellantillstånd sinnestillstånd där reflektioner hänvisar till introspektion.

Utställningen vaknar för att vara närvarande i detta ögonblick, för att föra en dialog med omgivningen och för att känna mer öppet och lyhört. Små mirakel och föremål för häpnad kan hittas i vardagliga miljöer, och de kan öppna portarna för nya tankemönster. Vi är på en oavslutad resa, som varken har början eller slut, och vi vet inte nödvändigtvis ens vart vi ska på vägen. Du kan också vara närvarande vid verken, och lugna ner dig för att lyssna på tystnaden mellan orden.

Mari Riikonen

Mari Riikonen on opiskellut Lapin yliopistossa kuvataiteita ja valokuvausta. Valokuvauksen lisäksi hän on keskittynyt erityisesti grafiikan tekemiseen. Hänen huomionsa kiinnittyy asioihin, joiden ohitse tavallisesti kuljetaan kiireisinä. Valokuvaaminen on hänelle eräänlaista meditaatiota: mielen tyyntymistä ja tarkkaavaisuuden suuntaamista. Erilaiset rajapinnat ja heijastukset saavat Marin ajatukset rullalle, ja ne avaavat hänelle ovia maailman kerroksellisiin ulottuvuuksiin. Myös kameran älyn on annettu osallistua joidenkin teosten syntyprosessiin. Kamera näkee edessään rullaavan maiseman eri tavalla kuin ihmissilmä. Kameran äly tekee virheitä: se toistaa, venyttää, kutistaa ja muuntaa.

www.instagram.com/mari_marjatta/


Mari Riikonen har studerat bildkonst och fotografi vid Lapplands universitet. Utöver fotografering har hon särskilt fokuserat på att göra grafik. Hennes uppmärksamhet riktar sig till saker som vanligtvis passerar i all hast. För henne är fotografering en sorts meditation: att lugna sinnet och att se. Olika gränssnitt och reflektioner får Maris tankar i rullning och de öppnar dörrar för henne till världens skiktade dimensioner. Kamerans intelligens har också fått delta i skapandet av verken. Kameran ser det böljande landskapet på ett annat sätt än det mänskliga ögat. Kamerans intelligens gör misstag: den upprepas, sträcker sig, krymper och förvändlas

www.instagram.com/mari_marjatta/


Novia 2022 – Ett ögonblick i tiden | Hetki maan päällä

Ett ögonblick i tiden

Vi är en grupp nyutexaminerade fotografer och ställer ut våra verk av varierande motiv och teman. Våra verk är lika olika som våra sätt att uttrycka oss på är. Samtidigt tar de upp liknande teman som går som en röd tråd genom våra arbeten.

”Ett ögonblick på jorden” är en utställning där vi belyser teman som identitet, vikten av samhörighet och att bevara samt lyfta upp människors plats och inverkan i tiden genom fotografiets dokumentation.

Hetki maan päällä

Olemme ryhmä vastavalmistuneita valokuvaajia ja esittelemme töitämme, joissa on vaihtelevat aiheet ja teemat. Työmme ovat yhtä erilaisia kuin tapamme ilmaista itseämme. Samanaikaisesti kulkee töittemme lävitse punaisena lankana samankaltainen teema. 

”Hetki maan päällä” on näyttely, jossa valaisemme teemoja kuten identiteetti, yhteenkuuluvuuden tärkeys sekä nostamme esiin ihmisten paikan ja vaikutuksen ajassa valokuvauksen keinoin.

Simone Åbacka • Sebastian Sundlin • Toni Finell • Nadine Mabinda


Ripsu Hongisto – Ensam hemma? | Yksin kotona?

Yksin kotona?

”Useampi persoona on hyvä asia. Niistä kannattaa tehdä kokoelma, ommella niitä yhteen, kerätä niitä elämän varrella. Tullessamme vanhemmiksi, voimme kokoelman turvin ilmentää helposti kulloinkin haluamaamme itsemme puolta. Kuitenkin jossain vaiheessa, ja erityisesti ohitettuamme keski-iän ja siirtyessämme vanhuuteen, persoonamme muuttuvat ja sekoittuvat toisiinsa salaperäisellä tavalla. Lopulta ne ikäänkuin sulavat ja tapahtuu kokonaisvaltainen persoonien menetys, jolloin alta paljastuu ”aito itse”.

(Kirjailija ja psykoanalyytikko Clarissa Pinkola Estés 1992, teoksessaan Naiset, jotka kulkevat susien kanssa)

Yksin kotona -projektissani pohdin kysymyksiä minuudesta, identiteetistä ja ihmisyydestä ylipäätänsä. Kysyn mm. onko yksi minä vain illuusio? Josko minä onkin jatkuvasti muuttuva kehittyvä hetkittäinen minärepresentaatio, joka muotoutuu kunkin hetken aistimuksista, havainnoista, muistikuvista. Onko esimerkiksi ns. itsensä löytämisen -prosessi turha ja toivoton urakka, jos – kuten Estés ajattelee – ”aito itse” paljastuu joka tapauksessa automaattisesti vanhuuden koittaessa? Onko mahdollista, että ihmisen minuus on samaan aikaan subjekti ja objekti – tarkkailija ja tarkkailun kohde? Vai tarvitaanko tähän vähintään kaksi minää?

Otan töissäni suvaitsevan, avoimen ja humoristisenkin asenteen moniminäisyyden/usean persoonan mahdollisuuteen. Töistäni löytyy myös vaikutteita vanhoista tarinoista, myyteistä ja symboleista.

Olen kuvannut kaikki työt yksin kotonani Helsingissä vuosien 2019 – 2021 aikana. Kuvat ovat omakuvia, mutta en ole vakuuttunut siitä, että tämä persoonakokoelma on oman elämäni varrella kerätty kokonaisuus – jos ei, niin mistä nämä persoonat ovat siinä tapauksessa ilmestyneet? Jos taas tyypit sittenkin edustavat minun itseni eri persoonia/minua, niin milloin ne alkavat sulaa ja millon ”aito” minuus paljastuu vai paljastuuko kuitenkaan koskaan?

Ensam hemma

Författaren och psykoanalytikern Clarissa Pinkola Estés skrev 1992 i sin bok Kvinnor som slår följe med vargarna:

”Det är bra att ha många personor, att sy upp en hel kollektion, samla på sig nya under livets gång. Ju äldre vi blir desto tydligare märker vi att vi med en sådan kollektion till vårt förfogande kan uttrycka vilken aspekt av självet vi vill närhelst vi vill. Men så småningom, oftast under eller efter medelåldern, genomgår våra personor en gåtfull förändring och sammansmältning. Till slut uppstår en sorts ”härdsmälta” som utplånar alla personer och blottlägger vad som i sin klaraste form skulle kunna kallas ”det sanna självet”.

I mitt projekt Ensam hemma behandlar jag frågor kopplade till jaget/självet, identiteten och överhuvudtaget till att vara människa.

Jag frågar mig bland annat om ett enda själv/jag endast är en illusion. Kanske jaget snarare är en momentan representation som ständigt förändras, utvecklas och formas av ögonblickets sinnesintryck, iakttagelser, minnesbilder…? Är det till exempel ett fåfängt och hopplöst företag att finna sig själv, om – så som Estés tänker – ”det sanna självet” automatiskt blottläggs när vi når en högre ålder? Kan människan samtidigt vara både subjekt och objekt – iakttagare och iakttagen? Eller behövs minst två jag för det?

I mina verk har jag en tolerant, öppen och även humoristisk attityd till möjligheten att ha flera jag/personor. Jag har fotograferat alla verk ensam hemma i Helsingfors åren 2019–2021. Bilderna är självporträtt, men jag är inte övertygad om att denna kollektion personor är en helhet som jag samlat på mig under livets gång. Om jag inte har samlat dem, varifrån har de dykt upp? Om typerna representerar mina olika personor/mig, när börjar de då smälta, och när, om någonsin, blottläggs mitt ”sanna” jag?

Home Alone?

Author and Psychoanalyst Clarissa Pinkola Estés wrote in her book Women who run withthe wolves (1992):

It is good to have many personae, to make collections, sew up several, collect them as we go along in life. As we become older, with such a collection at our behest, we find we can portray any aspect of self most anytime we wish. However, at some point, most particularly as one grows into and past mid-life and on into old age, one’s personas shift and meld in mysterious ways. Eventually, there is a kind of ”meltdown,” a loss of personae complete, thereby revealing what would, in its greatest light, be called the ”true self.”

For my Home Alone project, I reflected on questions about the self, identity and humanity in general.

I asked if a single self is just an illusion. What if the self actually is a constantly changing, evolving, transient self-representation formed of momentary sensations, perceptions, recollections…? Will the “self-discovery process” be a useless and hopeless project if – as suggested by Pinkola Estés – the “true self” is automatically revealed at the dawn of old age? Can a human being be simultaneously the subject and the object – the observer and the observee? Or does this require, at least, two selves?

My works represent a tolerant, open, even humoristic approach towards the possibility of the plural self or several personas. I photographed all these works alone in my home in Helsinki during the years 2019–2021. The photos are self-portraits, but I am not convinced this collection of personas is a reflection of me, as collected throughout my life. If not, then where have all these types come from? And, if these types represent the different personas of me or my self, when will they start melting to reveal my “true” self? Or will it ever be revealed?


Jan Björk – 50 X

50 X

Tätä juhla näyttelyn varten olen etsinyt kuva-arkistostani jotain erikoista, jota haluaisin nyt näyttää tai joista haluaisin kertoa. Intohimoni luontoon, rokkiin, taidevalokuvaukseen, sekä vanhojen heinälatojen dokumentoimiseen voi hyvin yhdistää tähän persoonalliseen julkaisuun.

Symbolisesti tämä juhla näyttely sisältää viisikymmentä kuvaa. Kuvat näytetään kahdessa taulunäyttelyssä Pohjanmaalla, Vaasa ja Pietarsaari. Puolet kuvista kummassakin paikassa.

Jan Björk on syntynyt ja kasvanut Kokkolan lähellä sijaitsevassa Sokojan-kylässä, missä hän asuu edelleen. Ammatiltaan hän on puuseppä.

Jan on valokuvannut lapsuudesta saakka. Maatalon poikana hänellä on aina ollut luonto lähellä ja valokuvauksesta tuli pian intohimoinen harrastus.

Hän valitsee aiheensa lähiympäristöstä, koska häntä kiehtoo pohjalainen luonto. ”On helppo tulla sokeaksi sille mikä on lähellä ja siksi ei osaa antaa arvoa sille mikä on kaunista lähellämme, luonnolle, jota meidän tulee hoitaa ja vaalia, jotta se säilyy tuleville sukupolville.”

Jan haluaa dokumentoida ympäristöään uskottavasti, poistamatta tai lisäämättä jälkikäsittelyssä mitään itse kuvaan. ”Haluan näyttää hetken sekä tunnelman juuri sellaisena kuin se oli juuri silloin kun otin kuvan”.

Janin rokkimusiikkiharrastus on johtanut siihen, että elävä musiikki on toinen aihe jota hän mielellään valokuvaa. Hän soittaa bassoa ja on soittanut eri yhtyeissä.

www.janbjork.com

Facebook: Jan Björk

Instagram: mr.birtz

50 X

Till denna jubileums utställning har jag grävt i bildarkivet efter något extra att visa och berätta om. Min passion för natur-, rock- och konstfotografering samt dokumentering av gamla ängslador passar bra att kombinera i denna personliga projekt.

Symboliskt sett innehåller denna projekt femtio specialutvalda fotografier. Bilderna visas på två tavelutställningar i Österbotten, Vasa och Jakobstad. Hälften av bilderna på var plats.

Jan Björk är född och uppvuxen i byn Såka, Karleby, där han ännu bor. Till yrket är han snickare. Jan har fotograferat sedan barnsben. Som jordbrukarson har han haft naturen nära husknuten vilket gjorde naturfotografering till ett passionerat intresse.

Han väljer gärna sina motiv från närmiljön, eftersom han inspireras av den österbottniska naturen: “Det är lätt att bli hemmablind och inte uppskatta det vackra omkring oss. Vår natur som vi bör ta hand om och bevara så att den består för kommande generationer”.

Jan vill dokumentera sin omgivning trovärdigt, utan att ta bort eller lägga till något i själva bilden i efterbehandlingen av fotografiet. “Jag vill visa ögonblicket så som det såg ut eller som stämningen var när jag fotograferade.”

Jans intresse för rockmusik har lett till att levande musik blev ett annat motiv som han gärna fotograferar. Han spelar själv bas och har medverkat i olika band.

www.janbjork.com

Facebook: Jan Björk

Instagram: mr.birtz


Peter Strebel – Sassi di Matera

Matera, ikuinen kaupunki

Valon leikkiä

Millä tavalla täällä on asuttu? Miksi ja mihin ovat kaikki ihmiset kadonneet? Minkälaisia perinteitä he ovat jättäneet jälkeensä? Onko ketään, joka jatkaa vanhoja perinteitä? Nämä ja paljon muita kysymyksiä oli jatkuvasti läsnä, kun liikuin kamera kanssa. Rauniot pysyivät hiljaa vastausta antamatta.
Teema, valo ja varjo, on seurannut minua valokuvaajan urani alusta alkaen. Valo on antanut Sassin raunioille uuden elämän. Valon heijastus ikkunasta lattialle talossa, missä ei ole kattoa, on kuin valo valossa. Rivi valoläiskiä lattialla johtaa katsojan huoneesta toiseen. Valo muotoilee kivipylvään veistokseksi ja seinät tilateoksiksi. Kun näkee valon hiipivän seiniä ja lattioita pitkin, on luonnon performanssi valmis.

Sassi, Materan vanha luolakaupunki

Materan vanha kaupunki Sassi on yksi maailman vanhimmista kaupungeista. Siellä on asuttu jatkuvasti yli 10000 vuotta. Vuonna 1981, kun saavuin ensimmäisen kerran Sassiin, avautui silmieni eteen näkymä, jota on vaikea kuvailla sanoilla. Laakso, kukkulat ja koko Sassin alue oli hylättyjen rakennusten peittämä. En löytänyt sieluakaan koko aavekaupungista. Siellä, missä 1950-luvulle asti oli asunut noin 15000 ihmistä luolissa, löysin enää hylättyjen ja romahtaneiden talojen aavemaisen tunnelman.

Kuvatessani Sassia historian aave seurasi minua jatkuvasti. Liikkuminen yli 10000 vuotta vanhoilla raunioilla oli vaikuttava kokemus. Oma mielikuvani entisen kaupungin elämästä kantoi työskentelyäni ikään kuin siivillä rauniosta luolaan, luolasta taloon. Luolien asukkaat eivät olleet vain ihmisiä vaan myös eläimille oli oma paikkansa luolissa. Ja vielä parhaalla paikalla, luolan perällä, viimeisessä huoneessa oli paikka sialle, kanalle ja aasille. 

Matera, den eviga staden

Lek med ljus

Hur har det levts här? Varför och vart har alla människor försvunnit? Vilken typ av traditioner har de lämnat efter sig? Finns det någon som fortsätter de gamla traditionerna? Dessa och många andra frågor var ständigt närvarande när jag rörde mig med kameran. Ruinerna förblev tysta utan utan att svara. Temat, ljus och skugga, har följt mig sedan början av min karriär som fotograf. Ljuset har gett nytt liv åt ruinerna av Sassi. Reflexionen av ljus från ett fönster på golvet i ett hus där det inte finns något tak är som ljus i ljus. En rad ljuspunkter på golvet leder åskådaren från ett rum till ett annat. Ljuset formar stenpelaren till en skulptur och väggarna till en installation. När du ser ljuset smyga sig längs väggar och golv är naturens performance komplett.

Sassi, den gamla grottstaden Matera

Sassi, gamla stan i Matera, är en av de äldsta städerna i världen. Staden har varit bebodd oavbrutet i mer än 10 000 år. År 1981, när jag första gången kom till Sassi, öppnade sig en vy framför mina ögon som är svår att beskriva med ord. Dalen, kullarna och hela Sassi-området var täckt av övergivna byggnader. Jag kunde inte hitta en själ i hela spökstaden. Där, var det ända till 1950-talet har bott omkring 15 000 människor i grottor, fann jag endast den spöklika atmosfären av övergivna och rasade hus. När jag fotograferade Sassi följde historiens spöke mig hela tiden. Att röra sig i ruiner som var över 10 000 år gamla var en imponerande upplevelse. Min egen bild om livet i den forna staden bar mitt arbete som på vingar från en ruin till grotta, från en grotta till ett hus. Livet i grottorna var inte bara ämnat för människor utan även djuren hade sin egen plats i grottorna. Och fortfarande på bästa läge, längst bak i grottan, i det sista rummet fanns en plats för en gris, en kyckling och en åsna. 


Sade Kahra – Mu(i)stelmia | Staden utan blåmärken

Staden utan blåmärken

Staden utan blåmärken handlar om vår fysiska närvaro och frånvaro. En tematik jag via även tidigare berört i ex. utställningen I am globalism på Galleri Heino 2006, och vars dimensioner nu känns mer aktuella än någonsin. Som barn bläddrade jag ofta i resebyråns katalog och drömde mig bort. Vi har vuxit upp med lockande bilder av främmande länder, exotiska platser som illustrerats i väggklädnader och 70-talets tredimensionellatavlor. Eskapismen frodades i förorten såsom på landsbygden, världsfrånvaron är en vardag. Fotografiets flyktiga, spöklika karaktär förtrollar och dess transcendentala egenskaper föder hos mig behovet att konkretisera. Att gräva med händerna i lagren av ljusskrift, att skrynkla till och omforma. Precis som med drömmarna, relationerna och världsfrånvaron. Allt det abstrakt avlägsna som genomsyrar vår närvaro, men löser upp sig och vägrar ta form.

Utställningsmaterialet är samlat från ett arkiv med bilder från 20-30 års tid, fotoinstallationerna har aldrig tidigare visats. Den ambulerande utställningen tar varierande form på varje galleri. Den första utställningen visades på Galleri TILA i Helsingfors 3-26.9.2021, på Fotogalleri IBIS presenteras en större helhet med flera verk. Utställningen har fått stöd av Svenska kulturfonden och Föreningen Konstsamfundet.

___

Sade Kahra (född 1974) är en fotokonstnär född och uppvuxen i Stockholm, verksam i Finland sedan 1994. Hon utexaminerades från avdelningen för fotokonst på Konstindustriella högskolan i Helsingfors år 2000. Kahras konst har sedan 90-talet visats på gallerier, konsthallar och muséer i Sverige och internationellt. Kahras verk finns representarade i bl.a. Finska statens konstsamling samt Tuulensuu-stiftelses och Heinos konststiftelses samlingar. År 2014 gav Kahra ut fotoboken ”Födda till att basta” och 2018 förverkligade hon det tvärvetenskapliga projektet ”Wear Your Fear” i samarbete med Turku Bioimaging.

År 2003 emottog Kahra det europeiska stipendiet Pépinières européennes pour jeunes artistes och 2010 tilldelades hon Rotary International’s GSE stipendium en studieresa till Alaska och Yukon, Canada. I samband med forskar- och konstnärsresidenset THREEWALLS valdes Kahras fotografiska projektinstallation av kritikergruppen Bad at Sports som ’Best Photography in Chicago 2012’.

www.kahra.fi

Mu(i)stelmia

Näyttely Mu(i)stelmia käsittelee läsnä- ja poissaolon tunteita. Tematiikka jota olen aiemminkin käsitellyt esim. näyttelyssä Olen globalismi Galleri Heinossa 2006, ja jonka ulottuvuudet nyt tuntuu ajankohtaisemmalta kuin koskaan. Lapsena selasin usein matkatoimiston luetteloa ja haaveilin kauas pois. Olemme kasvaneet houkuttelevien paratiisikuvien ympäröivinä, eksoottisia paikkoja joita kuvailtiin seinäpeitteissä ja joka kodin tauluissa. Eskapismi kukoisti lähiössä kuin varmasti maaseudullakin, unenomaisesta poissaolosta tuli jo nuorena osa arkea. Valokuvan epätodellinen, melkein aavemainen luonne lumoaa, ja sen transsendenttiset ominaisuudet luo minulle tarpeen konkretisoida, kaivaa käsilläni valokirjoitusten kerroksiin, rypistää ja muotoilla uudelleen. Aivan kuten unien ja etäsuhteiden abstrakti olemus, kaukaisuus joka tunkee läpi kaiken läsnäolon, joka pakenee ja kieltäytyy ottamasta muotoa.

Näyttelyn materiaali on kerätty 20-30 vuoden aikana, valokuvainstallaatioita ei ole aiemmin esitetty. Näyttely kiertää ja muuttaa muotoaan jokaisessa näytelypaikassa. Helsingin Galleria TILAssa oli ensimmäinen näyttely syyskuussa 2021, IBIS-valokuvagalleriassa on nyt esillä useampi työ ja laajempi kokonaisuus. Näyttelyä on tukenut Svenska kulturfonden ja Föreningen Konstsamfundet.

___

Sade Kahra on vuonna 1974 Tukholmassa syntynyt ja kasvanut ja vuodesta 1994 Suomessa toimiva valokuvataiteilija. Hän valmistui Taideteollisen korkeakoulun valokuvataiteen osastolta vuonna 2000.

Kahran teoksia on esitetty museoissa, gallerioissa ja taidehalleissa Suomessa ja kansainvälisesti 90-luvulta lähtien ja hänen teoksiaan löytyy mm. Suomen valtion, Heinon ja Tuulensuun säätiön taidekokoelmista. Vuonna 2014 Kahra julkaisi valokuvakirjan Saunomaan syntyneet ja vuonna 2018 hän toteutti poikkitieteellisen ”Wear Your Fear” -projektin yhteistyössä Turku Bioimaging -yksikön kanssa. 2002 Kahra vastaanotti eurooppalaisen stipendin ’Pépinières européennes pour jeunes artistes’ (MAP) ja 2010 Rotary Internationalin stipendin Group Study Exchange Alaskaan ja Kanadan Yukoniin. THREEWALLS tutkimus- ja työskentelyresidenssin yhteydessä USAssa Kahran kokeellinen valokuvainstallaatio nostettiin kriitikkoryhmän Bad at Sports toimesta esille otsikolla ’Best Photography in Chicago 2012’.

www.kahra.fi

Mu(i)stelmia | Staden utan blåmärken

The photographic exhibition Mu(i)stelmia | Staden utan blåmärken deals with our physical presence and absence. A recurring theme in my production, for example in the exhibition I am globalism at Galleri Heino in 2006. The theme’s different angles now feel more relevant than ever. As a child, I often flipped through the travel agency’s catalog and dreamed away. We have grown up with attractive images of foreign countries, exotic places illustrated in wall carpets and in three-dimensional pictures. Escapism flourished in the suburbs as in the countryside, world absence is a daily occurrence. Photographys volatile, spectral character enchants and its transcendental qualities creates a need to concretize. To dig with my hands into the layers of light writing, to wrinkle and reshape. Just like with the dreams, the relationships and the world absence. All the abstract distances that permeate our presence, but dissolve and refuse to take shape.

The exhibition material is collected from an image archive starting 20-30 years back, the photo installations have never been shown before. The itinerant exhibition takes varying forms at each gallery. The first exhibition was shown at Gallery TILA in Helsinki 3-26.9.2021, at Photo Gallery IBIS a larger entity with several new works is presented. The exhibition has received support from the Swedish Cultural Foundation in Finland and Föreningen Konstsamfundet.

Sade Kahra is a visual artist and photographer born in Stockholm 1974 and based in Finland. She moved to Finland at 20 years of age where she graduated with a Master of Arts degree in Photography from the University of Industrial Art and Design (Aalto), Helsinki in 2000. Her art has been shown and screened at art galleries, museums and venues in Finland and globally since the early 90’s. Kahra’s works are represented in the Tuulensuu Foundation, Heino Art Foundation and the Finnish State Art Deposit Collection. In 2003 she received the European Pépinières européennes pour jeunes artistes residency stipend and in 2010 she was awarded Rotary International’s GSE scholarship to Alaska and Yukon Territory, Canada. At the Threewalls research residency, Kahra’s photographic installation was highlighted by the critics group Bad At Sports as Best Photography in Chicago 2012. Sade Kahra’s photography book Born to sauna was published in 2014 and Wear Your Fear was a textile installation in collaboration with research unit Turku Bioimaging.

www.kahra.fi


Morgondis, Veikko Markkula

Fotoklubben Knäppisarna

Kuva/foto/photo: Veikko Markkula

Vuosinäyttely 2021

Vuosinäyttelyllämme on perinteinen teema ”Suosikkikuvani”. Kukin valokuvaaja valitsee oman suosikkikuvansa kuluneelta vuodelta. Kuvat edustavat niitä genrejä, joita kerhon jäsenet valokuvaavat – kaikkea tarkasta dokumentaarisuudesta mitä mielikuvituksellisimpiin kuviin.

Fotoklubben Knäppisarna on nuori ja aktiivinen kerho. Se perustettiin 2003. Kerhon tarkoitus on tukea kiinnostusta valokuvaukseen ja valokuvaan ilmaisukeinona. Kerho työskentelee kohottaakseen tietoa kuvasta ja sen ilmaisukeinoista sekä työkaluista, jotka liittyvät laadukkaaseen valokuvaustekniikkaan ja kuvankäsittelyyn. Toiminta koostuu kerhotapaamisista, työpajoista, valokuvausmatkoista ja -retkistä, sisäisistä ja ulkoisista valokuvauskilpailuista sekä näyttelyistä.

Årsutställning 2021

Vår årsutställning har det traditionella temat ”Min favoritbild”. Varje fotograf väljer ut sin favoritbild från det gångna året. Bilderna representerar de genrer som klubbens medlemmar fotograferar – allt från exakt avbildning till mera fantasifulla bilder.

Fotoklubben Knäppisarna är en ung och aktiv klubb. Den grundades 2003. Klubbens syfte är att främja intresset för fotografering och för den fotografiska bilden som uttrycksmedel. Klubben arbetar för att öka kunskap om bilden, dess uttryckssätt och de verktyg som hör samman med kvalificerad fototeknik och bildbehandling. Verksamheten består av föreningsmöten, workshops, fotoresor och – utflykter, interna och externa fototävlingar samt utställningar.

Exhibition of the Year 2021

Our annual exhibition has the traditional theme ”My favorite picture”. Each photographer selects their favorite picture from the past year. The pictures represent the genres that club members photograph – everything from accurate imagery to more imaginative images.

Fotoklubben Knäppisarna is a young and active club. It was founded 2003. The purpose of the club is to promote interest in photography and for the photographic image as a means of expression. The club works to increase knowledge of the image, its expression and the tools that belong together with qualified photo technology and image processing consists of association meetings, workshops, photo trips and excursions, internal and external photo competitions as well as exhibitions.