Jäsennäyttely – Medlemsutställning
Valokuvagalleria Ibiksen jäsenenäyttely
Näyttelyssä ovat mukana Andersson, Boucht, Geisor, Gull, Henriksson, Hippi ja Siltaloppi.
Näyttelyn on kuratoinut Elena Nestorova, joka on koonnut teoksista yhtenäisen kokonaisuuden.
Fotogalleri Ibis medlemsutställning
Utställare är Andersson, Boucht, Geisor, Gull, Henriksson, Hippi & Siltaloppi.
Utställningen har kurerats av Elena Nestorova som sammanställt helheten.
Kasper Dalkarl – Mor och son – Äiti ja poika | Lars Rebers – Son och far – Poika ja isa
Lars Rebers
Det sista besöket; en resa för att besöka min fars grav
De senaste åren har jag arbetat jag med mitt projekt Pilgrimsvandring. Vandringen sträcker sig från Pernå till Åbo och jag spankulerar mellan den fysiska världen och den andliga sfären, med min kamera. Genom att gå och anstränga sig fysiskt stärks den mentala biten och tankar mellan himmel och jord flödar smidigare och i finurliga banor.
Detta projekt, Det sista besöket, är ett litet sidospår, en kort resa till Tyskland där min far ligger i en minneslund, Ruhewald. Han dog plötsligt i augusti 2022 och jag fick inte vara med på begravningen. Projektet Pilgrimsvandring handlar om den eviga resan att hitta sig själv, förstå sig själv och i slutändan hitta ut ur sig själv.
Känns som konfrontationen med det som finns kvar av ens far hör till helheten och graven är platsen som måste besökas. Det finns så mycket outrett, så mycket som inte har diskuterats, men allt för mycket som man har tänkt göra. Förlåtelse är en grundsten i att själv kunna bli hel och det är något att eftersträva. Min metod är att göra det med hjälp av fotografier och text. Mitt fysiska verktyg är att göra det genom att promenera, spankulera genom skog och sinnen. Jag strävar efter att vistas i skogen, där han nu ligger, med det enda stabila som alltid har funnits i mitt liv, min kamera, mitt lugn och min kropp. Utforska hans platser där han har rört sig när han ännu hade energi och liv i kroppen. Ingen träff med.hans fru Ragata eller hennes son Idioten, utan bara min far och jag.
Efter min stora operation, sommaren 2022, söker man hopp, energi och förlåtelse där man hittar det. Förutom det konstnärliga innehållet och själva processen, har det även visat sig att bara den fysiska promenaden är ett välkomnande bonus för den rehabiliterande kroppen. Dödsångest är något man kan leva med, men ännu bättre om man kan transformera den till något annat. I mitt fall vill jag dela med mig, skapa bilder och berättelser. Speciellt så länge man ännu lever.
Jag har arbetat med dylika projekt under största delen av mitt liv. Allt från mitt examensarbete där jag spankulerade i Berlin (1989) till Pilgrimsvandringen och min döda far som jag arbetar med som bäst. Det finns en plats, en tanke och en strävan att förvandla känslor och tankar till bild, till något man kan dela med andra. Slutgiltiga formen blir en utställning, fotografier och text. Denna utställning är min första version av detta projekt.
Viimeinen tapaaminen; matka isäni haudalle
Viimeisten vuosien aikana olen työskennellyt Pyhiinvaellus-projektini parissa. Vaellus ulottuu Pernajasta Turkuun, ja kuljen fyysisen ja henkisen maailman välimaastossa, kamera kädessäni. Kävelemällä ja fyysisesti ponnistelemalla vahvistuu henkinen puoli, ja ajatukset taivaan ja maan välillä virtaavat sulavammin ja monimutkaisemmin.
Tämä projekti, Viimeinen tapaaminen; matka isäni haudalle, on pieni sivupolku, lyhyt matka Saksaan, jossa isäni lepää muistolehdossa, Ruhewaldissa. Hän kuoli äkillisesti elokuussa 2022, eikä minulle suotu osallistumista hautajaisiin.
Pyhiinvaellus-projekti käsittelee ikuista matkaa itsensä löytämiseen, itsensä ymmärtämiseen ja lopulta ulos itsestään pääsemiseen. Tuntuu siltä, että kohtaaminen sen kanssa, mikä isästä on jäljellä, kuuluu kokonaisuuteen, ja hauta on paikka, jonka on pakko tulla vierailtua. On niin paljon selvittämättä, niin paljon puhumatta jäänyttä, mutta liian paljon, mitä oli tarkoitus tehdä. Anteeksi anto on peruskivi tullakseen eheäksi ja se on jalo tavoite. Metodini on tehdä se valokuvien ja tekstin avulla. Fyysinen työkaluni on tehdä se kävelemällä, kuljeskelemalla metsissä kaikilla aisteilla. Pyrin pysyttelemään metsässä, missä hän nyt lepää, ja siellä on ainoa vakaa asia, joka on aina ollut elämässäni – kamerani, rauhani ja kehoni. Tutki myös niitä paikkoja, missä hän liikkui, kun hänellä vielä oli energiaa ja elämää kehossaan. Ei tapaamisia hänen vaimonsa Haahkan tai hänen poikansa Idiootin kanssa, vaan vain isäni ja minä.
Suuren leikkaukseni jälkeen kesällä 2022 etsitään toivoa, energiaa ja anteeksiantoa sieltä, missä sen voi löytää. Taiteellisen sisällön ja itse prosessin lisäksi on osoittautunut, että pelkkä fyysinen kävely on tervetullut bonus kuntouttavalle keholle. Kuoleman ahdistus on jotain, jonka kanssa voi elää, mutta vielä parempi, jos sen voi muuntaa joksikin toiseksi. Omassa tapauksessani haluan jakaa, luoda kuvia ja kertoa tarinoita. Erityisesti niin kauan kuin vielä elää.
Olen työskennellyt vastaavien projektien parissa suurimman osan elämästäni. Aina opinnäytetyöstäni, jossa kuljeskelin Berliinissä (1989), Pyhiinvaellus-projektini ja edesmennyt isäni, jonka parissa työskentelen parhaillaan. On olemassa paikka, ajatus ja pyrkimys muuntaa tunteita ja ajatuksia kuvaksi, joksikin jaettavaksi muiden kanssa. Lopullinen muoto tulee olemaan näyttely, valokuvia ja tekstiä. Tämä näyttely on tämän projektin ensimmäinen versio.
Kasper Dalkarl
Mor och son
Fotokonstnären Kasper Dalkarl (1991, Helsingfors) utforskar i sitt konstnärliga arbete den djupgående relationen mellan mor och son. I konsthistorien har den vuxna sonen tillsammans med sin åldrande mor sällan avbildats, utan istället har konstvärlden präglats med förskönade idylliska bilder på unga mödrar tillsammans med sina småbarn, eller i kontrast porträtt av väldigt gamla mödrar.
Vanligare är det med visuella arbeten som belyser relationen ”far-son” eller ”mor-dotter”, både i fotografins och konstens historia, men relationen ”mor-son” behandlas allt mer sällan. Detta projekt är ett samarbete mellan Kasper Dalkarl och hans mor, Åsa Dalkarl- Gustavsson, fotograferade på platser och i element av personlig betydelse för dem båda. Vattnet är en återkommande symbol som kan betyda många saker: liv, död och återfödelsen.
I fotografierna reflekterar Kasper Dalkarl kring den vuxna relationens skiftningar som uppkommit efter att Kaspers far, Ole Gustavsson, gick bort år 2015. Denna traumatiska och oväntade död kom som en chock både för mor och son, och under sorgeprocessen förändrades relationen. Snarare än den stereotypiska förväntningen om sonen som stiger in i sin faders skor uppstod en ömsesidig och vänskaplig relation.
Det traumatiska förloppet ledde till en övergång från en traditionell mor-son-dynamik till en mognare relation. Kasper och Åsa har stöttat varandra genom dessa förändringar, något som har präglat deras gemensamma resa under åren. Denna subtila förändring i deras relation, som Kasper Dalkarl upptäckte först efter flera år, blev grunden för de inledande bilderna i detta konstnärliga projekt.
Utöver själva mor-son-relationen framträder i projektet ett annat viktigt element – den naturliga åldrandeprocessen. I likhet med den begränsade avbildningen av mor-son-relationen finns en tydlig brist i representationen av kvinnor i den ålder som Kaspers mor representerar. Fotografen strävar med detta projekt inte bara efter att visualisera relationen i samband med för dem viktiga platser, utan också att normalisera avbildandet av kvinnor.
Genom sorgeprocessen efter Oles bortgång uppstod djupa diskussioner mellan Kasper och Åsa, och det blev tydligt att de delade upplevelser som var svåra att förklara. Kan det vara så att den nära familjerelationen mellan mor och son skapar en förmåga att känna det den andra känner? Båda upplevde starka känslor av obehag och oro på Oles sista dag, trots hundratals kilometers avstånd från platsen där Ole dog.
Undermedvetet visste de båda att han hade gått bort, innan beskedet kom. På liknande sätt har Ole besökt dem i deras drömmar, klädd på samma sätt och med samma budskap, en insikt som först klarnade efter diskussioner med varandra. Ett oförklarligt band som delas mellan mor och son, oavsett var de befinner sig.
Äiti ja poika
Valokuvataiteilja Kasper Dalkarl (1991, Helsinki) tutkii taiteessaan syvää äidin ja pojan välistä suhdetta. Taidehistoriassa on harvoin kuvattu aikuista poikaa vanhenevan äitinsä kanssa. Tavallista on sen sijaan ollut idyllinen kuvaus nuorista äideistä pienten lasten kanssa tai kontrastina kuvaus hyvin vanhoista äideistä.
Valokuva- ja taidehistoriassa on tavallisemmin korostettu ’isä-poika’ tai ’äiti-tytär’ suhteita, mutta ’äiti-poika’ suhdetta on kuvattu harvemmin. Tämä projekti on Kasper Dalkarlin ja hänen äitinsä Åsa Dalkarl-Gustavssonin yhteistyö. Kuvat on otettu paikoissa ja elementtien yhteydessä, joilla on heille kummallekin henkilökohtainen merkitys. Vesi on toistuva symboli, joka voi merkitä monia asioita: elämää, kuolemaa ja jälleensyntymää.
Valokuvissa Kasper Dalkarl pohtii muutoksia aikuissuhteessa Kasperin isän Ole Gustavssonin kuoleman jälkeen vuonna 2015. Tämä traumaattinen ja odottamaton kuolema tuli järkytyksenä sekä äidille että pojalle, ja suruprosessin aikana heidän suhteensa muuttui. Stereotyyppisen odotuksen tilalle, että pojan pitäisi astua isänsä saappaisiin, syntyi keskinäinen ja ystävällinen suhde.
Tämä traumaattinen tapahtuma johti siirtymiseen perinteisestä äiti-poika-dynamiikasta kypsempään suhteeseen. Kasper ja Åsa ovat tukeneet toisiaan läpi näiden muutosten, mikä on leimannut heidän yhteistä matkaansa vuosien varrella. Tästä heidän suhteensa hienovaraisesta muutoksesta, jonka Kasper Dalkarl havaitsi vasta useiden vuosien jälkeen, tuli perusta tämän taiteellisen projektin ensimmäisille kuville.
Äiti-poika-suhteen lisäksi projektissa nousee esiin toinen tärkeä elementti – luonnollinen ikääntymisprosessi. Samoin kuin Äiti-poika-suhteen kuvaus on epätavallista on myös niiden naisten kuvaus, jotka edustavat iältään Kasperin äitiä. Tällä projektilla valokuvaaja ei pyri ainoastaan visualisoimaan suhdettaan itselleen tärkeisiin paikkoihin, vaan myös normalisoimaan naisten kuvaamista.
Ole Gustavssonin kuoleman jälkeisen suruprosessin myötä Kasperin ja Åsan välinen keskustelu syveni ja kävi selväksi, että he jakoivat kokemuksia, joita oli vaikea selittää. Voisiko olla niin, että äidin ja pojan läheinen perhesuhde luo kyvyn tuntea, mitä toinen tuntee? Molemmat kokivat voimakkaita epämukavuuden tunteita ja huolta Olen viimeisenä elinpäivänä, vaikkakin he olivat satojen kilometrien päässä paikasta, missä Ole kuoli.
Alitajuisesti he molemmat tiesivät hänen kuolleen, ennen kuin uutinen kuolemasta saapui. Ole oli ilmestynyt heidän uniinsa, pukeutuneena samalla tavalla ja samaa viestiä heille tuoden. Tämä asia tuli esille vasta Kasperin ja Åsan keskustelujen jälkeen. Äidin ja pojan välillä on selittämätön side, olivatpa he missä tahansa.
Lars Rebers, (född 1963 i Lovisa) är en fotokonstnär, konstpedagog och en evig studerande. Han har fått sin magisterexamen vid Konstindustriella högskolan (Aaltouniversitetet idag) 1990 och blev konstpedagog 1996 vid samma högskola. Rebers har haft många utställningar i Finland och är medlem i Fotokonstnärernas förbund.
Lars Rebers (s. 1963, Loviisa) on valokuvataiteilija, taidepedagogi ja ikuinen opiskelija. Hän on valmistunut Taideteollisesta korkeakoulusta taiteen maisteriksi 1990 sekä taidepedagogiksi 1996. Rebers on pitänyt lukuisia näyttelyitä kotimaassa. Hän on Valokuvataiteilijoiden Liitto ry:n jäsen.
Kasper Dalkarl (f. 1991, Helsingfors) är en visuell konstnär. Han slutförde sina kandidatstudier i fotografi 2017 och sina magisterstudier i fotografi vid Yrkeshögskolan Novia 2022. I hans fotografi utforskar han berättande, myter och porträtt genom att placera sina motiv i naturliga miljöer som kombineras med artificiellt ljus och praktiska effek- ter för att ge liv till det han vill berätta med sina bilder.
Kasper Dalkarl (s. 1991, Helsinki) on valokuvataiteilija. Hän valmistui valokuvataiteen kandidaatiksi vuonna 2017 ja taiteen maisteriksi 2022 Novia ammattikorkeakoulussa. Valokuvissaan hän tutkii tarinankerrontaa, myyttejä ja muotokuvaa, sijoittamalla kohteensa luonnon ympäris- töihin ja yhdistämällä siihen elokuvallista valoa ja tehos- teita elävöittämään tarinoita, joita hän haluaa kertoa.
Jaana Kotamäki – Unien maailma
UNIEN MAAILMA– valokuvanäyttelyn idea lähti liikkeelle eräänlaisesta unenomaisesta todellisuudesta, joissa kaikki on mahdollista. Visuaaliset aiheet
ovat löytyneet luonnon muotojen, linjojen sekä tunnetilojen siivittäminä ja vievät johonkin toiseen ulottuvuuteen.
Kuvien sisältö on vapautettu luovilla kuvaustekniikoilla ja samalla on vapautunut myös taiteilijan oma mieli. Ja näin kuvapinnalle on syntynyt aivan uusia maailmoja, vieden sekä unien myyttiseen maailmaan että lapsuuden mielikuviin.
Kuvat on tehty suoraan kamerassa, jotta töiden autenttisuus säilyy. Kotamäki on käyttänyt hyväkseen kameran monivalotustoimintoja sekä ICM -tekniikkaa eli kameran harkittua liikuttelua. Monivalotuksessa erilaiset kerroksellisuudet ovat pääosassa ja ICM-tekniikassa keskeisenä ovat valo ja väri, yksityiskohtien jäädessä toisarvoiseksi. Minimalismissa keskitytään puhtaasti oleelliseen ja abstraktiossa aiheet ovat käsitteitä ja tunteita. Nämä kaikki tyylit ovat edustettuina hänen näyttelykokonaisuudessaan. Väistämättä omat tunnetilat heijastuvat kuvien kautta, joiden toivotaan välittyvän myös katsojalle.
Kuvat on vedostettu korkeatasoiselle Hahnemühlen Photo Rag -taidevalokuvapaperille ja pohjustettu laadukkaalle 3 mm alumiinikomposiitille.
Näyttelyä on tukenut Finnfoto ry.
Idén till fotoutställningen ”UNIEN MAAILMA” började med en slags drömlik verklighet där allt är möjligt. Visuella teman har hittats med hjälp av naturens former, linjer och känslor och tar betraktaren till en annan dimension.
Bildernas innehåll har befriats med kreativa fototekniker, samtidigt som konstnärens eget sinne har frigjorts. På så sätt har helt nya världar skapats på bildytan, för både drömmarnas mytiska värld och barndomsbilder.
Bilderna har skapats direkt i kameran för att bevara arbetets autenticitet. Kotamäki har utnyttjat kamerans flerexponeringsfunktioner och ICM-teknik, det vill säga kamerans övervägda rörelse. I flerexponeringar är olika skikt centrala och i ICM-tekniken är ljus och färg centrala medan detaljer blir sekundära. Inom minimalism fokuseras rent på det väsentliga och inom abstraktion behandlas ämnen och känslor. Alla dessa stilar är representerade i hennes utställning.
Oundvikligen återspeglas konstnärens egna känslor genom bilderna, och förhoppningen är att dessa känslor ska förmedlas till betraktaren.
Bilderna är tryckta på högkvalitativt Hahnemühlen Photo Rag konstpapper och monterade på högkvalitativ 3 mm aluminiumkomposit.
Utställningen har stöd från Finnfoto rf.
![](https://www.galleryibis.com/wp-content/uploads/2024/01/Omakuva-uai-258x370.jpg)
Jaana Kotamäki on palkittu turkulainen ammattivalokuvaaja, valokuvataiteilija, kirjoittaja sekä valokuvauksen kouluttaja.
Luonnon taltioiminen taiteellisin keinoin on keskeistä hänen työskentelyssään ja ollut kantava voima näyttelyteosten synnyssä.
Jaana Kotamäki är en prisbelönad professionell fotograf, fotokonstnär, författare och fotoutbildare från Åbo.
Att fånga naturen på konstnärligt sätt är central i hennes arbete och har varit en drivande kraft i skapandet av utställningsverk.
Lund & Gatska – Suomi Barbie
Ukrainalaisen valokuvaajan Daria Gatskan ja suomalaisen valokuvaajan Aja Lundin yhteisprojekti.
Daria ja Aja tapasivat Novia-ammattikorkeakoulussa Pietarsaaressa, jossa he opiskelivat valokuvausta. He huomasivat heti, että he pitävät spontaaneista seikkailuista. He ovat toteuttaneet monia kuvaussessioita, joissa fantasia ja todellisuus sekä vahva ystävyys ovat sitoutuneet yhteen.
Vaikka Daria muutti Portoon, hänen ja Ajan välinen yhteydenpito on jatkunut. Kun Daria tuli vierailulle Suomeen ja näki vaaleanpunaisen muovituolin, sai hän samana viikonloppuna, kun Barbie-elokuva sai ensi-iltansa idean kuvasarjaan. Miten me kuvittelisimme keski-ikäisen suomalaisen Barbien? Mitä hän tekee? Missä ja kuka on Ken?
Muutaman intensiivisen päivän aikana Daria ja Aja etsivät kuvauspaikkoja ja rekvisiittaa, lähtivät maaseudulle ja löysivät Kenin ruokakaupasta. He aikovat jatkaa projektia lisäkuvilla, ja kun sota on ohi, he haluavat tehdä sarjan ukrainalaisesta Barbiesta sen kotimaisemissa.
Miltä sinun Barbisi näyttää ja mitä pelejä hän pelaa?
Ett samarbete mellan den ukrainska fotografen Daria Gatska och den finländska fotografen Aja Lund.
Daria och Aja träffades på Novia i Jakobstad där de studerade fotografi och insåg genast att de gillade att ge sig ut på spontana äventyr. Många fotosessioner har avverkats där fantasi och verklighet och en stark vänskap har knutits samman.
Trots att Daria flyttade till Porto har kontakten mellan henne och Aja fortsatt. När Daria kom på besök till Finland såg hon en rosa plaststol och fick en idé till en fotoserie samma helg som Barbie-filmen hade premiär. Hur skulle vi visualisera en medelålders finsk Barbie? Vad håller hon på med? Var och vem är Ken?
Under några intensiva dagar letade Daria och Aja efter platser och rekvisita och gav sig ut på landsbygden och hittade Ken i en mataffär. De planerar att fortsätta projektet med ytterligare bilder och när kriget är över vill de göra en serie med ukrainska Barbie i sina hemlandskap.
Hur ser din Barbie ut och vilka lekar leker hon?
A collaboration between Ukrainian photographer Daria Gatska and Finnish photographer Aja Lund
Was there something about their long hair, Daria’s dark and Aja’s blonde, that wanted to intertwine? They met at Novia University in Jakobstad where they studied photography and immediately realized that they liked going on spontaneous adventures. Many photo sessions have been completed where fantasy and reality and a strong friendship have been tied together.
Despite Daria moving to Porto, the contact between her and Aja has continued. When Daria came to visit Finland, she saw a pink plastic chair and got an idea for a photo series the same weekend that the Barbie movie premiered. Like Barbie doll plays where everything is possible, we have played on through our photo projects and made everything possible!
How would we visualize a middle-aged Finnish Barbie? What is she doing? Where and who is Ken? During a few intense days we searched for locations and props and went out into the Finnish countryside and found Ken in a grocery store.
We plan to continue the project with additional images and later visualize an Ukrainian Barbie.
What does your inner and outer Barbie look like? What is she doing?
We started to do our interpretation and after the first photos was made, we asked AI to describe a Finnish middle-aged Barbie:
Chat gpt answer
Here’s a description of a fictional Finnish middle-aged Barbie: Name: ”Suomi Barbie” (Suomi means Finland in Finnish)
Appearance:
Suomi Middle-Aged Barbie’s would have a more mature appearance than the classic Barbie, with visible signs of aging like fine lines and wrinkles. Her body proportions might be more realistic compared to the traditional Barbie, emphasizing a healthy and fit lifestyle rather than extreme proportions. She would have long, straight blonde hair, which is a common hair color among the Finnish population. She might also have streaks of gray or silver hair, embracing her age.
Outfit:
Suomi Middle-Aged Barbie’s outfit would be inspired by traditional Finnish clothing. She might wear a brightly colored, embroidered folk dress called a ”kansallispuku” or ”national costume,” which is a symbol of Finnish heritage. The dress would be adorned with intricate patterns and designs, often inspired by nature.
Accessories:
To pay homage to Finland’s love for outdoor activities, Suomi Middle-Aged Barbie could come with accessories like cross-country skiing equipment, a miniature sauna set, or a small basket of fresh berries, as picking wild berries is a popular Finnish pastime during the summer months. Accessories would be chosen to complement her style, including practical yet stylish items like scarves, handbags, and comfortable footwear for the Finnish climate.
Personality and Interests:
Her packaging and marketing might emphasize qualities like independence, intelligence, and a strong sense of individuality, which are traits often associated with middle-aged women in Finland. Suomi Middle-Aged Barbie would be portrayed as an outdoorsy and nature-loving individual, reflecting Finland’s strong connection to its natural surroundings. She might be depicted as someone who enjoys activities like hiking, camping, fishing and also reading books by Finnish authors. Additionally, she would have a passion for Finnish traditions, such as sauna bathing and celebrating Midsummer.
Box Design:
The packaging for Suomi Middle-Aged Barbie could feature images of Finland’s breathtaking landscapes, including its forests, lakes, and the Northern Lights. It might also include fun facts about Finnish culture, history, and landmarks to educate and entertain those who purchase her.
Leif Strengell – Out of History
Alla människor behöver museer som faktabanker, vattenhål och spegel för att förstå och skapa en egen tolkning av vad som sker i världen med starka förändringar i olika riktningar. Vad kan man lära sig av historiens fysiska minnesskärvor?
Trots att informationsflödet nu ständigt ligger mycket nära på olika plattformer så vill jag påstå att museernas uppgift nu är viktigare än någonsin!
I museimiljö är flödet och tiden, likt konsten, mycket långsammare än den rusande världen utanför.
När jag skapade helheten ”Den Andra Sjön” så arbetade jag med rädslor, flykt, ”skogsgardism” och österbottnisk pacifism. Berättelser om bl.a. ”Munsala-radikalismen” från 1917 och fanflykten undan fortsättningskriget 1941–1944 föder osynliga, outtalade jämförelser med det som just nu sker nära oss med människor på flykt undan krig och förtryck. Var hittar man trygghet och ro? Här blir skogen, för mig, ett självklart motiv som stöd för de parallella historieskildringarna…
Jag är intresserad av klassisk skönhet med allt vad det innebär av komposition, ljussättning, kontrastspel och rika valörer. Men samtidigt är jag alltså lika intresserad av innehållsmässiga bakgrundsberättelser. Det är de faktabaserade berättelserna som driver på och göder mitt skapande. Det är inte den ytliga, snabbt konstaterade skönheten som primärt intresserar, trots att det vid första anblicken av mina bilder kanske ter sig så.
Mina bilder lever ett separat, visuellt liv som också skall kunna utstråla en egen visualitet där åskådarens fantasi kanske också lockas mot ett helt annat håll i förhållandet till mina stödberättelser.
Tekniken jag arbetar med är fotogravyr via industriellt preparerade eller självlaminerade fotopolymerplåtar. Tekniken är en aning omständig där man tvingar sig själv in i en långsammare process där vördnaden om bilden / fotot accentueras.
Projektet stöds av Svenska kulturfonden och Konstsamfundet
Leif Strengell
Jokainen tarvitsee museoita faktapankkeina, vesistöinä ja peileinä ymmärtääkseen ja luodakseen oman tulkinnan siitä, mitä maailmassa tapahtuu voimakkaiden eri suuntiin muuttuvien muutosten myötä. Mitä voidaan oppia historian fyysisen muistin katkelmista?
Huolimatta siitä, että tiedonkulku on nyt jatkuvasti hyvin lähellä eri alustoilla, haluan sanoa, että museoiden tehtävä on nyt tärkeämpi kuin koskaan!
Museoympäristössä virtaus ja aika ovat taiteen tavoin paljon hitaampia kuin ulkopuolinen kiireinen maailma.
Kun tein kokonaisuuden ”Se toinen vesi”, työskentelin pelkojen, pakenemisen, ”metsäkaarilaisuuden” ja pohjalaisen pasifismin kanssa. Tarinoita mm. ”Munsalan radikalismista” vuodelta 1917 ja pakolaisuu jatkosodasta vuonna 1941. –1944 synnyttää näkymättömiä, sanomattomia vertailuja siihen mitä läheisyydessämme juuri nyt tapahtuu, kun ihmiset pakenevat sotaa ja sortoa.
Mistä löydät turvallisuus ja rauha? Tässä minulle metsästä tulee ilmeinen motiivi tukemaan rinnakkaisia historiallisia kertomuksia.
Olen kiinnostunut klassisesta kauneudesta kaikessa, mitä tulee sommittelun, valaistuksen, kontrastien ja rikkaiden arvojen suhteen. Mutta samalla olen yhtä kiinnostunut sisällöllisistä taustatarinoista.
Tosiasioihin perustuvat tarinat ohjaavat ja ruokkivat luomuksiani. Pinnallinen, nopeasti todettu kauneus ei ole ensisijaisesti kiinnostava, vaikka siltä saattaa ensisilmäyksellä kuvissani vaikuttaa.
Kuvani elävät erillistä, visuaalista elämää, jonka pitäisi myös pystyä säteilemään omaa visuaalisuuttaan, jossa katsojan mielikuvitus voi myös vetää aivan eri suuntaan suhteessa taustatarinoihini.
Tekniikka, jolla työskentelen, on fotogravyyri teollisesti valmistettujen tai itse laminoitujen fotopolymeerilevyjen avulla. Tekniikka on hieman hankala kun pakotat itseäsi hitaampaan prosessiin, jossa kuvan/valokuvan kunnioitus korostuu.
Hanketta tukevat Ruotsin kulttuurirahasto ja Konstsamfundet
Leif Strengell
Every one need museums as fact banks, watering holes and mirrors to understand and create their own interpretation of what is happening in the world with strong changes in different directions. What can be learned from the physical memory fragments of history?
Despite the fact that flow of information is now constantly very close on different platforms, I want to say that the task and mission of the museums is now more important than ever!
In a museum environment, the flow and time, like art, is much slower than the rushing surrounding world.
When I created the series ”Den Andra Sjön” (The Other Lake), I worked with fears, escape, ”forest guardism” and Ostrobothnian pacifism. Stories about, among other things, ”Munsala radicalism” from 1917 and the flight from the continuation war in 1941–1944 gave birth to invisible, unspoken comparisons with what is happening near us right now with people fleeing war and oppression. Where do you find security and peace? Here, for me, the forest becomes an obvious motif to support the parallel historical stories…
I am interested in classical beauty with all that it means in terms of composition, lighting, play of contrasts and rich values. But at the same time, I’m just as interested in substantive background stories. It is the fact-based stories that drive and nourish my creation. It is not the superficial, quickly ascertained beauty that is primarily of interest, even though it may seem so at first glance of my images.
My pictures live a separate, visual life which should also be able to radiate its own visuality where the viewer’s imagination may also be attracted to a completely different direction in relation to my supporting stories.
The technique I work with is photogravure via industrially prepared or self-laminated photopolymer plates. The technique is somewhat cumbersome where you force yourself into a slower process where the reverence for the image / photo is accentuated.
The project is supported by the Swedish Cultural Foundation and Konstsamfundet
Leif Strengell
![](https://www.galleryibis.com/wp-content/uploads/2024/01/5275195-uai-258x172.jpeg)
Leif Strengell
Konstnär, konstpedagog. Har jobbat som lektor vid Svenska konstskolan i Nykarleby och senare som lektor och programansvarig vid YH Novia/Bildkonst.
Ordnat regelbundna utställningar i Finland och utomlands sedan 1981.
Medlemskap
- Finlands konstgrafiker förbund r.f. / Finska konstnärsförbundet
- Österbottniska konstnärsförbundet r.f. / Finlands bildkonstnärerers förbund r.f.
- Vasa konstgrafiker r.f.
De främsta uttrycksformerna
- Konstgrafik
- Fotokonst
- Video- och fotoinstallation, rumskonst
- Community Art och samhällskonst
Webpage: http://strengellart.strikingly.com
Instagram: @velonauten
Suomen kuvataiteilijamatrikkeli:
https://kuvataiteilijamatrikkeli.fi/taiteilija/leif-strengell
Taiteilija, kuvataiteen kouluttaja. On työskennellyt luennoitsijana Ruotsin taidekoulussa Nykarlebyssä ja myöhemmin lehtorina ja ohjelmapäällikkönä Novia/kuvataide Ammattikorkeakoulussa.
Järjestänyt säännöllisesti näyttelyitä Suomessa ja ulkomailla vuodesta 1981 lähtien.
Jäsenyys
- Suomen Taidegraafikot ry / Suomen Taiteilijaliitto
- Pohjalainen Taiteilijaliitto ry / Suomen Kuvataidejärjestöjen liitto
- Vaasan Taidegraafikot ry
Tärkeimmät ilmaisumuodot
- Taidegrafiikka
- Valokuvataide
- Video- ja valokuvainstallaatiot, Avaruustaide / Installaatiot
- Yhteisötaide
Artist, Fine Art educator. Has worked as a lecturer at the Swedish Art School in Nykarleby and later as a lecturer and head of program at YH Novia/Fine Art.
Organized regular exhibitions in Finland and abroad since 1981.
Membership
- Finnish Printmakers Association / Finnish Artists’ Association
- Ostrobothnian Artists’ Association / Finnish Visual Artists Association
- Vaasa Printmakers Assosiation
The main forms of expression
- Printmaking
- Photo Art
- Video and Photo installations, Space Art / Installations
- Community Art
Anders Geidemark – Skogarna bjödo mig
En utställning som gör avstamp i fotografens barndomsskogar i svenska Bergslagen, och sedan tar oss med på en exposé av skogar runt om i världen som Geidemark har besökt, innan vi åter landar i hans kära skogar runt barndomshemmet, där han idag bor med sin egen familj.
Näyttely alkaa valokuvaajan lapsuuden metsistä Ruotsin Bergslagenissa ja vie meidät sen jälkeen tutustumaan ympäri maailman metsiin, joissa Geidemark on vieraillut, ennenkuin palataan jälleen hänen rakastamiinsa metsiin lapsuudenkotinsa ympärillä, jossa hän nyt asuu oman perheensä kanssa.
ANDERS GEIDEMARK Naturfotograf och författare
Anders Geidemark (1963) har jobbat professionellt som fotograf, skribent, föreläsare, redaktör, fotolärare, bildredaktör och naturguide sedan 1988. Han har bland annat framfört föredrag och bildspel i sju europeiska länder, och haft ett 50-tal utställningar i Sverige och övriga Norden. Anders har producerat fyra egna böcker och medverkat i ett flertal andra. Medlem i Föreningen Naturfotograferna (tidigare ordförande) och ansluten till Getty Image. Geidemark har under de senaste 35 åren anlitats som domare i ett flertal internationella naturfototävlingar (BBC Wildlife Photographer of The Year, European Wildlife Photographer of The Year, Nordic Nature Photo Contest) och varit reseledare för naturfotoresor runt om i världen. Geidemark var under några år svensk redaktör för den Nordiska tidskriften Natur&Foto. Anders har allt sedan han som trettonåring började med naturfoto haft en förkärlek för den nordiska skogsnaturen. Favoritmotiven handlar om att visa ett djur eller en fågel i sin rätta miljö, där intressanta linjer, former och ljusstämningar bygger upp bilden. Anders kombinerar gärna olika uttrycksformer i bok- och bildspelsproduktioner. Kring detta är också Geidemark en regelbunden gästföreläsare på fotoskolor runt om i Norden.
ANDERS GEIDEMARK Luontokuvaaja ja kirjailija
Anders Geidemark (1963) on työskennellyt ammatikseen valokuvaajana, kirjailijana, luennoitsijana, toimittajana, valokuvauksen opettajana, kuvankäsittelijänä ja luonto-oppaana vuodesta 1988. Hän on pitänyt luentoja ja kuvaesityksiä seitsemässä Euroopan maassa ja pitänyt noin 50 näyttelyä Ruotsissa ja muissa Pohjoismaissa. Anders on tuottanut neljä omaa kirjaa ja osallistunut useiden muiden julkaisemiseen. Hän on Föreningen Naturfotografernan jäsen (entinen puheenjohtaja) ja Getty Image -järjestön jäsen. Viimeisten 35 vuoden aikana Geidemark on toiminut tuomarina useissa kansainvälisissä luontokuvauskilpailuissa (BBC Wildlife Photographer of The Year, European Wildlife Photographer of The Year, Nordic Nature Photo Contest) ja ollut matkanjohtajana luontokuvausmatkoilla ympäri maailmaa. Geidemark oli joitakin vuosia pohjoismaisen Natur&Foto-lehden ruotsalainen päätoimittaja. Siitä lähtien, kun hän aloitti luontokuvien ottamisen kolmetoistavuotiaana, Anders on ollut ihastunut pohjoismaiseen metsäluontoon. Hänen lempiaiheisiinsa kuuluu eläimen tai linnun esittäminen aidossa ympäristössään, jossa mielenkiintoiset linjat, muodot ja valon tunnelmat rakentavat kuvan. Anders nauttii eri ilmaisumuotojen yhdistämisestä kirja- ja diaesitystuotannoissa. Tämän lisäksi Geidemark toimii säännöllisesti vierailevana luennoitsijana valokuvauskouluissa eri puolilla Pohjoismaita.
Fotoklubben Knäppisarna 20 – Ljus och skugga | Valo ja varjo
Fotoklubben Knäppisarna 20 årJubileumsutställning LJUS OCH SKUGGA
Fotoklubben Knäppisarna firar i år sitt 20-årsjubileum med utställningen LJUS OCH SKUGGA som hålls på Fotogalleri Ibis 4.11.2023-14.1.2024 med vernissage fredagen den 3.11. kl 17.
Knäppisarna kom till efter en kurs “Korsholm i närbild” som fotograf Johan Geisor drog i Korsholms medborgarinstitut 2003. Deltagarna var så entusiastiska att de ville fortsätta att fotografera tillsammans också efter avslutad kurs. Man beslöt då att starta en fotoklubb som fick namnet Knäppisarna. Kursledaren Johan Geisor valdes till klubbens första ordförande. Från den anspråkslösa starten med ett tiotal medlemmar har klubben utvecklats till en aktiv förening med nu närmare sextio medlemmar från i huvudsak från Korsholm och Vasa.
Föreningens syfte är att främja intresset för fotografering och för den fotografiska bilden som uttrycksmedel. Föreningen arbetar för att öka kunskapen om bilden, dess uttryckssätt och de verktyg som hör samman med kvalificerad fototeknik.
Verksamheten består av månadsmöten, utställningar, kurser, workshopar, utflykter och fotoresor samt interna och externa fototävlingar.
Temat för jubileumsutställningen “LJUS OCH SKUGGA” har valts med tanke på ljusets och skuggans elementära roll i allt fotografiskt bildskapande oberoende av tid, genre eller teknik. Utan ljus och skuggor finns inga former eller färger. I utställningen deltar 26 av klubbens medlemmar.
Fotoklubben Knäppisarna 20 vuottaJuhlanäyttely VALO JA VARJO
Fotoklubben Knäppisarna järjestää valokuvanäyttelyn VALO JA VARJO 20-voutisjuhlansa kunniaksi. Näyttely on esillä Valokuvagalleria Ibiksessä 4.11.2023 -14.1.2024. Avajaiset ovat perjantaina 3.11. klo 17.
Knäppisarna sai alkunsa vuonna 2003 “Mustasaari lähikuvassa” nimisen valokuvauskurssin jälkeen. Kurssin veti valokuvaaja Johan Geisor. Osallistujat innostuivat kuvaamisesta niin paljon että halusivat jatkaa valokuvaamista yhdessä myös kurssin jälkeen. Päätettiin perustaa valokuvakerho ja se sai nimen Knäppisarna (Näppäilijät). Kerhon ensimmäiseksi puheenjohtajaksi valittiin Johan Geisor. Vaatimattomasta alusta kerho on kehittynyt aktiiviseksi yhdistykseksi jossa on lähes kuusikymmentä jäsentä, etupäässä Mustsaaresta ja Vaasasta.
Yhdistyksen tarkoitus on edistää kiinnostusta valokuvaukseen ja valokuvaan ilmaisuvälineenä. Yhdistys pyrkii lisäämään jäsentensä tietoa ja ymmärtämystä kuinka kuva toimii ja oppia käyttämään niitä työkaluja jotka kuuluvat kehittyneeseen valokuvaustekniikkaan. Toiminta sisältää kuukausikokoukset, näyttelyt, kurssit, työpajat, retket ja matkat sekä sisäiset että ulkoiset valokuvakilpailut.
Juhlanäyttelyn teema “VALO JA VARJO” on valittu valon ja varjon keskeisen roolin takia valokuvan luomisprosessissa. Tämä riippumatta ajasta, genreestä tai tekniikasta. Ilman valoa ja varjoa ei ole muotoja eikä värejä. Näyttelyyn osallistuu 26 kerhon jäsenistä.
Kirsi MacKenzie – Karua kauneutta ja pelkistettyä estetiikkaa
Suomalainen maisema – Karua kauneutta ja pelkistettyä estetiikkaa
Suomalainen maisema – Karua kauneutta ja pelkistettyä estetiikkaa
”Pieni väreily puhuu vahvemmin kuin suuri melu.”
Olen helsinkiläinen valokuvaaja, jota kiehtovat luonnon muodot. Viime vuosina olen suunnannut katseeni kotimaan maisemiin. Etelä-Suomen lisäksi olen tehnyt kuvausmatkoja mm. Saaristomerelle, Pohjanmaalle, Kolin kansallismaisemiin ja Lappiin. Johtoajatus kotimaan maisema- kuvissani on ollut tavoitella karua kauneutta ja pelkistettyä estetiikkaa.
Oma tunnistettava ja persoonallinen tyylini on vahvuus, joka syntyy sekä intuitiivisesti että ajatusprosessin tuloksena. Olen tietoisesti hakenut maisemakuviini viime vuosien aikana pelkistettyä kuva- ilmaisua. Pieni väreily puhuu vahvemmin kuin suuri melu.
Tutkimusten mukaan luontokuvien katselu rentouttaa ja rauhoittaa jopa enemmän kuin hiljaisuus. Pelkistetyissä, zen-henkisissä kuvissa liikutaan ajattomassa ja paikattomassa tyhjässä tilassa, jossa värihäly ja päällekäyvä ärsykeympäristö ovat poissa.
Kaipuu maisemien äärelle tuntuu mielen lisäksi myös kehossa. Luonnon parantava voima perustuu useiden aistikokemusten yhtäaikaisen kokemisen puhtauteen. Ihminen tuntee elävänsä. Tuuli tuntuu poskipäissä ja viuhuu korvissa pohjustaen sitä, mitä silmät näkevät. Muut aistit avaavat näkökykyä. Haluan koskettaa maisemakuvillani katsojia ennen kaikkea tunnetasolla ja välittää seesteisyyttä, hiljaisuutta ja rauhaa, jota itse koen kameran takana.
Näyttelyn teokset on tulostanut Lasse Krogell. Mustavalkoiset kuvat on tulostettu Piezography-tekniikalla. Näyttelyä on tukenut Finnfoto.
Finskt landskap - Robust skönhet och förenklad estetik
Finskt landskap - Robust skönhet och förenklad estetik
”En liten krusning talar högre än ett stort buller.”
Jag är en fotograf baserad i Helsingfors som är fascinerad av naturens former. Under de senaste åren har jag riktat min blick mot inhemska landskap. Förutom södra Finland har jag gjort resor till Skärgårdshavet, Österbotten, Koli nationalpark och Lappland. Ledmotivet för mina bilder av det inhemska landskapet har varit att sträva efter ren skönhet och en avskalad estetik.
Min egen identifierbara och personliga stil är en styrka som uppstår både intuitivt och som ett resultat av en tankeprocess. Under de senaste åren har jag medvetet sökt ett förenklat visuellt uttryck i mina landskapsmålningar. En liten krusning talar högre än ett stort brus.
Studier har visat att det till och med är mer avslappnande och lugnande att titta på naturbilder än tystnad. I de reducerade, zenliknande bilderna rör man sig i ett tidlöst och stilla tomrum, fritt från färghets och påträngande stimuli.
Längtan efter landskap känns inte bara i sinnet utan också i kroppen. Naturens läkande kraft bygger på renheten i den samtidiga upplevelsen av flera sinnesintryck. Du känner dig levande. Vinden blåser på kinderna och visslar i öronen, och stöder det som ögonen ser. De andra sinnena öppnar upp synen. Med mina landskapsbilder vill jag beröra betraktaren, framför allt på ett känslomässigt plan och förmedla det lugn, den tystnad och den frid som jag upplever bakom kameran.
Verken i utställningen är utskrivna av Lasse Krogell. De svartvita bilderna är utskrivna med Piezography-teknik. Utställningen stöds av Finnfoto.
![](https://www.galleryibis.com/wp-content/uploads/2023/06/N3A0233-uai-258x387.jpg)
Kirsi MacKenzie (kuva: Jari Flinck)
Maria Gull – Pause to Play
![](https://www.galleryibis.com/wp-content/uploads/2023/05/bred-uai-258x145.jpg)
Pause to Play
Vår historia är som lövträdets. Vi växer varje år och får nya grenar. Om vi får växa i rätt miljö och får tillräckligt med näring, blir de flesta av våra grenar vackra och friska och berättar alla, sin egen historia. Stormen bryter de sköra och bräckliga grenarna. De gamla löven faller på hösten för att ge plats för de nya på våren. Om så inte sker kan hela trädet ta skada. Då behöver det hjälp att bli av med de svaga grenarna för att på våren grönska igen. Det kan ta tid för ett träd att återhämta sig. Det går inte att påskynda helandet. Man kan enbart jobba för att tillväxtförhållandena skall vara de bästa möjliga.
Pause to Play
Meidän jokaisen historia on kuin lehtipuu. Kasvamme joka vuosi ja saamme uusia oksia. Jos saamme kasvaa oikeassa ympäristössä ja tarpeeksi ravintoa, useimmat oksat ovat kauniita ja terveitä, ne kertovat kaikki oman tarinansa. Sairaat ja hauraat katkeavat pois myrskyssä. Vanhat lehdet putoavat syksyllä antaakseen tilaa uusille keväällä. Jos näin ei tapahdu, niin lopuksi koko puu voi pahoin. Silloin se tarvitsee apua karistaakseen huonot oksat ja pystyäkseen kasvattamaan uusia lehtiä keväällä. Voi kestää kauan ennen kuin puu taas voi hyvin. Uuden kasvua ei voi kiirehtiä. Voi vain tehdä työtä sen eteen, että kasvuolosuhteet olisivat mahdollisimman otolliset.
Jag heter Maria ”Mia” Gull och är utbildad fotograf.
Min utställning är en kort urban berättelse om att vara tvungen att trycka på Pause, för att kunna gå vidare och trycka på Play igen.
De flesta bilderna är tagna i Vasa. Bilderna är små dokumentationer av flyktiga ögonblick, som fått betydelse under mina många vandringar i Vasa under det senaste året. Det är underligt, hur man lägger märke till obetydliga, till och med fula detaljer, när man är i en viss sinnesstämning. Allt får en förstorad betydelse, till och med kan det gå så långt att de har en helande effekt.
—
Nimeni on Maria ”Mia” Gull olen opiskellut valokuvaajaksi.
Näyttelyni on lyhyt urbaani kertomus pakotetun Pause napin painamisesta, jotta voi mennä eteenpäin ja jälleen painaa Play nappia.
Useimmat kuvat on otettu Vaasassa. Kuvat ovat pieniä dokumentteja ohikiitävistä hetkistä, jotka ovat saaneet merkityksensä monista vaelluksistani Vaasassa viimeisen vuoden aikana. On ihmeellistä, kuinka tietyssä mielentilassa kiinnitämme huomiota merkityksettömiin, jopa rumiin yksityiskohtiin. Kaiken merkitys korostuu ja kuvaamisella voi olla mieltä parantava ja eheyttävä vaikutus.
IBIS Open Walls 2023
Ibis Open Walls
Käytä hyväksesi tilaisuus esitellä kuviasi Valokuvagalleria Ibiksessä!
Utnyttja chansen att ställa ut på fotogalleri Ibis!
Take the opportunity to exhibit at Photogallery IBIS!