From Where The Planes Leave

From Where The Planes Leave

Efter att jag flyttat till Vanda, kändes det länge som om jag inte fick något grepp om staden. I Vanda finns en flygplats, en järnväg och förorter, mellan dem parkeringsplatser, åkermark och ljudet från trafik. Jag jobbar i Helsingfors. Det är svårt att undvika känslan av att känna sig utanför.

Vanda växer som fotoobjekt via strövtåg på övergiven trädesmark och längs med motorvägar där staden så småningom börjar kännas bekant. Järnvägsbroar och rivna hus. Tvätten som gungar på bakgårdar av flerfamiljshus. Vardagliga saker. När man vandrar tillräckligt länge kommer man till en punkt då allt annat än miljön och ögonblicken för-svinner ur medvetandet.

From where the planes leave är ett dokumentärt fotoprojekt från strövtåg i Vanda och dess närområden. Utställningens bilder är tagna 2017-18. Projektet fortsätter.

Jukka Tilus

Jukka Tilus (s. 1980) on syntynyt ja kasvanut Himangalla Keski-Pohjanmaalla. Ennen Vantaata hän on asunut myös Kuortaneella ja Lahdessa. Valokuvaajana hän luottaa ennen kaikkea sattumaan ja improvisaatioon.

jukkatilus.com

Domestica

Temat i Kristoffer Albrecht utställning och senaste fotobok Domestica är att undvika hemmablindhet. Då man ser samma ting eller landskap gång på gång måste man fördjupa iakttagelsen för att se det väsentliga. Serien Domestica handlar om förhållandet mellan landskapet och ljuset samt människans samverkan med sin omgivning. Den handlar också om tidens inverkan på föremålen. Bilderna, som är resultat av konkreta iakttagelser, förmedlar småskaligt och intimt årstidernas växling och livets kretsgång.

Domestica

Kristoffer Albrechtin seuraavan valokuvakirjan teema on kotisokeuden välttäminen. Oleellisen havaitsemiseksi pitää syventää katsetta jokapäiväisiin maisemiin ja asioihin. Domestica-sarja käsittelee maiseman ja valon suhdetta sekä ihmisen vuorovaikutusta ympäriöivään maailmaan.Näyttely käsittelee myös ajan vaikutuksia esineisiin. Kuvat ovat konkreettisten havaintojen tulos ja viestivät intiimisesti ja pienmuotoisesti vuodenaikojen ja elämän kiertokulkua.

Kristoffer Albrecht

Born in Helsinki, Finland in 1961
Lives in Ingå, Finland

2001, Doctor of Arts, University of Art and Design Helsinki
​(Thesis: Creative Reproduction. A Practical Study on Ink-printed Photographs, Their History of Production and Aesthetic Identity)
1987, Master of Arts, University of Art and Design Helsinki
Has been teaching photography since 1986.

www.kristofferalbrecht.com

Första parkett

Jag har nu i några år arbetat med att se bakåt. När jag fyllde 50 år väcktes nyfikenheten att återuppleva fysiska platser som en gång i tiden har varit mitt bo. Platsen i sig själv har ingen betydelse, händelser, känslor och minnen har. Men kopplingen är så stark att platsen och det visuella intrånget i ögonen behövs för att väcka hela repertoaren av minnesbilder. Vi är ändå alltid en produkt av allt vi har varit med om, så att utsätta sig för detta ger mig något jag trodde inte kunde finnas. 

Just nu har jag material, både fotografier, nya minnen, nya kontakter, nya vänner, som formar min framtid bara genom att se bakåt. Jag blev vän med chefredaktören på lokaltidningen i Aalen, Baden-Würtenberg, när han försökte få in mig i mitt barndoms hotell, som vid mitt besök i modern tid var en övergiven porrhåla. Olika fotografer har skickat mig bildmaterial av vårt gamla Hotel Reichspost, både före och efter rivningen av huset. Hotellet som blev en porrhåla som sedan revs. Träffade till och med en gammal klasskamrat som jag inte har sett på 45 år. Kom inte ens ihåg hans namn. I Schwäbisch Gmünd är min gamla vän nu polischef i stadens polisdistrikt. Vi skildes åt när jag var 10 år gammal, när vi träffas 42 år senare har ganska lite förändrats. Den enda skillnaden var kanske att vi inte längre leker polis och rövare, han kanske, men nu får han lön för att göra det. Tyskland-resorna har gett mycket material, mycket jag fortfarande bearbetar och transformerar till något annat. Något även för andra. 

Jag påbörjade förra sommar nästa kapitel genom att fokusera på åren före och strax efter flytten från Tyskland, Lovisa och Åbo. Så hade jag tänkt fortsätta, men gjorde jag små förändringar. Mycket tror man att man styr och planerar, man glömmer ibland att man lever ett liv, något man aldrig har helt under kontroll. Livet fortsätter fastän man själv inte finns eller man själv har andra planer.

Det underbara med att vara barn och att minnas sitt liv som barn är att man är så skyddad. Man får leka i solen, medan synliga och osynliga gestalter övervakar en, iakttar en och ser till att så lite negativt som möjligt händer. Solen skiner varje dag, ute och inne. Spänningen i att uppleva, se och stirra på mor- och farföräldrars föräldrar som mest är historier man hör, men ibland även kött och ben, fastän alltid väldigt lite kött. Själv kan man som barn främst leka när man sitter i den fjärde raden och iakttar livets pjäs på avstånd. Hela den dramatiska pjäsen är nästan osynlig, för man är liten och kort och alla vuxna framför en skymmer spektaklet, det vuxna livet. Glimtarna man ser tolkar man med sitt glada lynne och mest blir det tomtar, monster, lukttanten och roliga gestalter. När man växer upp och de, den äldsta generationen lämnar oss för evigt, sitter man plötsligt i rad tre. Man är längre, äldre, men främst inriktad på sin egen rad, de som sitter bredvid en och sig själv. Pjäsen syns bättre, man hör och förstår mera, men berör det mig? Känslomässigt blir det svårare när man blir flyttad till den andra raden, bara föräldrarna finns kvar. Samtidigt händer det mycket i den egna sfären, så hur det ser ut utanför den egna bubblan kan inte alltid förklaras, kanske man som vuxen inte heller behöver göra det? I denna bubbla, som 50-åring, påbörjade jag detta projekt att se bakåt. Funderade på varifrån jag kommer, vad jag består av och vad som möjligtvis finns framför mig. Kontrollen jag trodde fanns i detta vuxenliv, denna teater, visade sig vara en illusion. Jag har nu min mamma på sjukhus de inkommande sex veckorna, vad som händer sedan vet ingen. Min pappa fyller 80 år i juni, gammal och svag även han. Mitt fina projekt, min fina historia, blir plötsligt mera deras, de som gjorde mig, jag som är dem. Ännu sitter jag i den andra raden, ännu en liten stund. Jag blev kanske besviken att märka att en viss kontinuitet av vardagen är en illusion. Som barn fungerade illusionen till en min fördel, leken där allt var möjligt, nu förvandlas det till en verklig scen där jag snart sitter ensam på första parkett. Snart är jag gestalten som fjärde raden bara ser en glimt av, gestalten framtiden inte längre vill engagera sig i.

Min mamma dog i maj 2017. Så slutet kom snabbare än väntat. 

Utställningen är en tillbakablick och en visuell karta över vem man var och vem man blev. En form av mitt visuella DNA och förklaringar i form av korta berättelser.

Ensimmäiseltä riviltä

Jo muutaman vuoden ajan olen työskennellyt katsoen taakseppäin ajassa. Kun täytin 50 vuotta, uteliaisuus heräsi uudelleen kokemaan fyysisiä paikkoja, jotka ovat joskus olleet elinpaikkani. Paikalla itsellään ei ole merkitystä, tapahtumilla, tunteilla ja muistoilla on. Mutta yhteys on niin voimakas, että paikka ja visuaalinen tunkeutuminen silmiin ovat tarpeen herättämään koko muistojen paletti eloon. Olemme kuitenkin aina tuote kaikesta, johon olemme joskus osallistuneet, joten itseni altistaminen tällaiseen tuo kokemuksia joita en uskonut olevan.

Näyttely on rettospektiivinen ja visuaalinen kartta siitä, kuka olen ollut ja minkälainen minusta tuli. Jonkinlainen visuaalinen DNA lyhyiden selitysten kera.

Lars Rebers

Fotokonstnär
Konstnär
Konstpedagog

Larsrebers.fi

Reunalla

Keitä syrjäseuduilla sinnittelee, miksi he asuvat kaukana kaikesta ja kuinka he pärjäävät?

Suomen maaseutu tyhjenee, mutta autioituvassa maisemassa tuikkii vielä yksinäisten talojen valoja. Keitä syrjäseuduilla sinnittelee, miksi he asuvat kaukana kaikesta ja kuinka he pärjäävät? Muuttoliike 2000-luvun Suomessa on ollut yhtä suurta kuin se oli 1970-luvulla. Koska maaseudun reuna-alueilla asuu nykyään vähemmän ihmisiä, tyhjeneminen on ollut dramaattisempaa. Harvaan asutulta maaseudulta muuttoa ei juuri enää tapahdu, sillä poismuuttajia ei ole. Suurin osa asukkaista on eläkeläisiä, ja heidän kuoltuaan monet talot tyhjenevät lopullisesti. Jo nyt Suomessa on yli 140 000 autio­ta taloa.

Reunalla-näyttely on syntynyt valokuvaaja Vesa Rannan kierrettyä kaksi vuotta toimittaja Jenni Räinänkanssa Kainuun ja Pohjois-Pohjanmaan katvealueilla ja sivu­kylien asuk­kaiden luona.

Yhä uudes­taan vierailuilla nousi esiin kysymys siitä, vieläkö syrjäinen maaseutu on osa hyvinvointiyhteiskuntaa. Lääkärin ja sairaanhoitajien palveluiden saatavuus on heikkoa kuntakeskuksissakin, saati sitten sivukylillä. He pärjäävät, jotka ovat terveitä. Sivukylien väestöstä suurin osa on kuitenkin ikääntyneitä. Miten heidän tulevaisuudessa käy?

Vaikka suuri virta vie maaseudulta pois, maallemuuttajiakin löytyy. Heitä yhdistää yleensä selkeä näkemys siitä, missä ja miten he haluavat asua ja he ovat valmiita näkemään elämänmuotonsa eteen vaivaa. Vierailu reunalla jättää pohdittavaksi, millainen sata­vuotiaan Suomen maaseutu tulevaisuudessa on.

Reunalla-projektista on julkaistu myös Liken kustantama tietokirja, joka valittiin Tieto-Finlandia-finaaliin syksyllä 2017. Alkuvuodesta 2018 kirja kisasi Bonnier suuri journalistipalkinnosta. Reunalla-näyttely avautui ensimmäisen kerran Oulun Valvegalleriassa marraskuussa 2017. Siellä näyttelyn näki kolmen viikon aikana yli 4 000 ihmistä.

Vid utkanten

Vilka är de som stretar på i glesbygden, varför bor de där långt i från allting och hur klarar de sig?

Finlands landsbygd töms men i den allt mer öde landsbygden glimmar det ännu av ljus i enstaka fönster. Vilka är de som bor i glesbygden och varför bor de så långt från alla, hur klarar de sig? Flyttvågen i 2000-talets Finland har varit lika stor som den var på 1970-talet. Eftersom det bor allt färre människor i utkanten av landsbygden har tömningen av den varit dramatisk. Från den glesbebygda landsbygden flyttar knappt någon mer eftersom det knappt finns några utflyttare kvar. Den största delen av de bosatta är pensionärer och vid deras bortgång töms husen för gott.Redan nu finns det över 140 000 ödehus i Finland. Utställningen Reunalla – Vid utkanten föddes som ett resultat av att fotograf Vesa Rantas och redaktör Jenni Räinäs rörde sig i två år i glesbygden i Kajanaland och Norra Österbotten och besökte sidobyarnas invånare.

Allt oftare under besöken infann sig frågan om den avlägsna landsbygden ännu är en del av välfärdssamhället. En läkares eller sjukvårdares tjänster kan vara svåra att få i kommuncentran för att inte tala om i sidobyarna. De som är friska klarar sig. De flesta som bor ute i sidobyarna är ändå åldringar. Hur går det med dem i framtiden?

Även om strömmen av utflyttare är stor finns det även inflyttare. De förenas av en klar syn på var och hur de vill bo och de är färdiga att arbeta för sitt livsval. Ett besök vid utkanten får en att fundera hurudant vårt hundraåriga Finlands landsbygd är i framtiden.

Projektet Reunalla-Vid utkanten har också publicerats som fackbok, med Like som förläggare, och utsågs till Fack Finlandia finalist hösten 2017. I början av 2018 tävlade boken om Bonniers stora journalistpris. Reunalla – Vid utkanten visades första gången i Uleåborg i Velvegalleriet i november 2017. Under tre veckor hade utställningen över 4000 besökare.

Vesa Ranta

Vesa Ranta, born 1973, is a freelance photographer and film maker based in Oulu, Finland.

He has over fifteen years of experience in editorial photography for many of Finland’s most renowned magazines and newspapers. His customers also include companies and private individuals. He mainly works in Northern and Central Europe.

In addition to still photography he also works with other audiovisual media. He has directed music videos and is looking to broaden his scope to documentaries.

Mr. Ranta is also an art photographer. He has held numerous exhibitions both in Finland and abroad. His art is mainly focused on people and humanity in its various forms.

Vesa Ranta graduated as a photographer from Turku Academy of Arts in 2001.

In the music world, Mr. Ranta is known as a founding member of the band Sentenced, with which he played for the band’s whole lifespan (1989 to 2005).

www.vesaranta.org